Hjälp – mina öron!

Idag har Evalotta fått den stora äran att vara spökskrivare på Ulfs blogg. Jag har bytt studieort under tre månader och sen en vecka tillbaka är jag boende i Dodoma. Tillsammans med Ulf och hans familj får jag glädjen att upptäcka ny saker i detta fascinerande land, samtidigt som jag fördjupar mig i Guds levande ord.

I går morse kom Ulf farande med sin bil till Iringa Road för att hämta upp mig. Vi ska på gudstjänst i Mtanana. I bilen fanns 16 söndagsklädda massajbarn från Ulfs andra hus och en ytterligare en präst. Vi var alltså 19 stycken och allt är som det brukar vara i Tanzania. Finns det hjärterum så finns det stjärterum! Döm om min förvåning när jag ser att prästen som sitter inklämd mellan ett gäng förväntansfulla barn är Josef Shakato från Mpwapwa. Han fick för ett par år sedan en kraftig stroke men han har återhämtat sig oerhört bra. Det är han som ska predika idag. Han vill sända en speciell hälsning till Elisabeth Wagersten och Matilda Öberg, som under sitt år på Glimåkra folkhögskola bodde granne med Josef och hans familj.

Vi anländer lite sent till gudstjänsten men vad gör det. Evangelisten Sostenes bjuder in oss i sitt hus, för det finns alltid tid till en kopp sött te och välstekta leverbitar att smörja kråset med. Kyrkan är full av söndagsskolebarn med deras föräldrar. Jag förstår att vårt besök är efterlängtat och viktigt. Bland gästerna finns ordföranden för området samt en muslimsk ledare för byn, som efter gudstjänsten tackar för att fick vara med och uppleva en kristen gudstjänst. Han lärde sig något av vårt sätt att fira gudstjänst, uttryckte han sig efteråt.

Gudstjänsten inleds med att kvinnokören från wagogofolket dansar fram och några av dem har enormt stora trummor hängande över axlarna. Deras sång börjar tyst och försiktigt men efter en stund börjar de slå på trummorna. Jag blir helt fascinerad. Vilken rytm, vilken kraft, vilken inlevelse. Det är mycket vacker i all sin vildhet. Jag älskar det! När kvinnorna har avslutat sin sång med en explosion av trumslag, så inleder evangelisten gudstjänsten. Efter en stund är det dags för “våra” massajbarn att sjunga två sånger på sitt stamspråk. Jag börjar nästan gråta. Dessa 16 barn sjunger med en sådan stolthet som bara massajer kan göra. De blir hedrade av några kvinnor från kvinnokören som dansande kommer fram, svängande med sina näsdukar över barnens huvuden och “joddlar” på det typiskt tanzaniska sättet. Fyra sånger har dem övat in och de sjunger så det dånar i hela kyrkan. Vi får även lyssna till predikoplatsens egna söndagsskolebarn som sjunger en sång om bön och de visar med hela kroppen att det är viktigt med bön till vår Herre.

Ulf är som vanligt i tagen. Han lär oss en ny sång på swahili men också på teckenspråk. Både vuxna och barn “sjunger” till Herrens ära under absolut tystnad. Men det som drar till sig mest blickar är en stor påse som ligger bredvid Ulf. Det är visst lite gotter i den och när gudstjänsten är slut får varje barn ta var sin kola. Vilken lycka!

Nu är vi hungriga efter att gudstjänsten varat i tre timmar. Vi bjuds på god tanzanisk mat med ris, getkött, bönor och någon grön röra. Mums! Det blir lite förvirrat när jag ber om ett eget glas att dricka vatten ur. Tydligen så delar gästerna på två glas men jag vill gärna ha ett eget. Innan vi börjar vår resa tillbaka till Dodoma vill evangelisten att vi ska besöka en familj, där mannen i huset har fått en stroke. Vi hoppar in i bilen och kör till familjen. Vi bjuds in i rummet och prästen Josef läser ett bibelord och jag får den stora äran att be för mannen och hans familj. Här sitt vi tillsammans med syskon i Herren, både unga och gamla, och tillber Han som är hela världens Herren. Det är stort att få vara med och sprida hopp och mod till en familj som har drabbats hårt.

Resan till Dodoma tar ungefär en och en halv timme i bilen och det är nu jag tror att mina öron ska trilla av eller att jag i alla fall ska bli döv. Med 16 övertrötta barn i bilen som älskar att sjunga och de sjunger högt, så känns det som om jag har en megafon framför mitt öra. En av flickorna känner på mitt hår samtidigt som hon och alla de andra sjunger för full hals. Hjälp-mina öron!

En fantastisk dag som Herren har gett oss är snart till ända. Tänk att jag får vara med! Att tillsammans med syskon i ett främmande land få skratta, sjunga och tillbe Jesus är nåd utöver nåd. Vi är olika men ändå lika. Innan vi lämnade Mtanana så gungade vi gungbräda med barnen och då passade några av dem på att känna på mitt vita skinn (som på vissa dela av kroppen börjar bli rosa av solskenet ) och mina konstiga naglar. Vi har olika skinn men annars är vi precis likadana. Vi skrattar, gråter och behöver mycket kärlek oavsett om vårt skinn är vitt eller mörkt. Detta blir jag alltid påmind om när jag är i Tanzania och även en sådan här dag som denna.

MUNGU AWE PAMOJA NANYI.

Evalotta Kjellberg

P.S. Detta skrevs för en vecka sedan och vi planerade då att skicka några fotografier också,men det har vi inte lyckats att lägga in. Så idag får ni vara utan ett foto.D.S.

 

 

 

Detta var en liten hälsning från spökskrivaren Evalotta Kjellberg

Advertisements

Nio lakan och lite till.

Hej Vänner.                                             150919     Dodoma

Nu har vi en församling Chitego och en predikoplats med samma namn. En predikoplats är en församling i gryende. Kanske om fem år att det kan kallas en församling. Det blir nog lite namnförväxling framöver. Där församlingen ligger borde det i stället heta Sui,som är kigogo språket och betyder leopard.

I dag åkte jag för första gången till predikoplatsen. Där finns idag cirka 20 vuxna och lite fler barn.De samlas i vanliga fall i detta hus:Mtaa wa Chitego sept.2019 002

På grund av att jag kom idag från stiftskontoret på officiellt besök samlades vi i grannhuset. Det är ett för länge sedan nedlagd klassrum med en  vidhängande lärarbostad  som bestod av ett rum. Bostaden är  idag en kvarnhus,men klassrummet som inte har något tak står tomt. Men idag fick det bli kyrkolokal.

Lokalen var rikt dekorerad med nio lakan för dubbelsäng,tre myggnätsgardiner och fyra set av antimakasser. Stolarna var hämtade från folks hem liksom altarbordet. En riktig festsal ska jag säga!!! Jag undrade i mitt stilla sinne när folk hade gått upp idag för att smycka kyrkan på detta sätt.Mtaa wa Chitego sept.2019 003

Mtaa wa Chitego sept.2019 004

Vi fick en fin gudstjänst och texten idag handlade om “Du ska älska din nästa såsom dig själv”. Jag vet inte riktigt hur han fick te’t på slutet( Lindeman ni vet ),  men folk skrattade så två ramlade av sina stolar.

Efter gudstjänsten blev det mat och då fick stolar och bord bäras till ett hem där maten skulle inmundigas.

Mtaa wa Chitego sept.2019 008

Här bärs altarbordet bort för att tjäna som matbord åt oss.

Fyra pojkar tävlade om vem som kunde bära flest plaststolar på huvudet. Han som vann bar åtta på huvudet. Som vinst fick han en treklapp- i Fadern och Sonens och den Helige Andens namn.

De lutherska hemmen i byn blev alltså idag norpade på stolar,antimakasser, lakan och myggnät men jag hoppas att det kom väl tillbaka till de som lånat ut dem. Jag undrar hur det skulle tas i Sverige, om det stod i en predikotur stod:

TAG MED DIG DINA LAKAN FÖR ATT SMYCKA KYRKAN.

Kanske värt att prova!!!

MUNGU AWE PAMOJA NANYI.

Mwalimu Ulf

 

Här startade allt. 070919 Dodoma

alla bilder 2019 sept 013

Det var framför detta altare som allt började för mig. Altaret i Skoghalls kyrka. Hit återvänder jag varje gång jag kommer till Sverige. Om det inte är en gudstjänst,så sitter jag ensam i kyrkan och tänker tillbaka på:

+ Här i kyrkan sjöng jag i kören Nova Cantica. Där fick jag växa under ledares varsamma ledning. Jag var en blyg gosse som inte hade mycket till självförtroende. Men jag fick växa.

Här låg vi på kormattan och lyssnade till Hans orgelimprovisationer efter körövningen.

Här knöts vänskapsband för livet.

Här fick min tro rötter, och långt senare,  fötter som tog mig till Tanzania.

Stort tack Hammarö församling och ni all som fanns runtomkring oss i kören.

MUNGU AWE PAMOJA NANYI.

Mwalimu Ulf

 

Hej Vänner                                      230719    Skoghall hemma i Värmland.

I mitten av 90-talet engagerade jag mig i ett projekt som handlade om att hjälpa gatubarn bort från gatan i Dodoma. Jag satt i styrelsen för detta arbete – Agape centret. Det var ett privat initiativ. På olika vägar kom detta projekt att hamna under stiftskontoret och Pastor Shakato och jag fick ansvaret för arbetet med dessa 50 pojkar och 20 flickor som fanns där. Nu har vi bara tre kvar av alla dessa ungdomar som har passerat våra rullor.

Men vi får ju fortfarande träda in som deras föräldrar i vissa situationer, även om de flesta som sagt lämnat projektet sedan många år. När de ska gifta sig,ge namn till deras barn, vara dem behjälpliga vid olika tvistemål som dyker upp osv.

Cleopa var en av dem som mycket tidigt visade att han verkligen ville satsa på ett ordnat liv. Han var också barnens och ungdomarnas representant i styrelsen. Mycket duktig och ambitiös. Nu är han gift och har ett barn och det går bra för honom och hans familj.

Strax innan jag for till Sverige kom han hem till mig och jag såg att han var förtvivlad.

För tre år sedan råkade han ut för en olycka och skadade sig lite grann. Men inga större skador. Men nu har något hänt med hans ena öga och han ser sämre och sämre för varje dag. De tror att det är en följd av olyckan.Han behöver en operation uppe i Moshi och han bad om hjälp….och jag sa nej,jag kan tyvärr inte. Och det är dagens sanning. Just nu kan jag inte. Jag försökte verkligen få honom att förstå att jag inte hade pengar. Men jag vet inte om det gick in. Och han blir blind på det drabbade ögat om han inte får en operation.

Jag kunde åka till Sverige, men har inte kunnat släppa detta. Hade han varit född i Sverige hade detta åtgärdats,men nu bor han i Tanzania. Ja,han kan få hjälp om han betalar med kanske både “vita och svarta” pengar. Tänk om vi kunde lägga till en person, från till exempel Tanzania, på våra sjukförsäkringar.Vi kunde betala för någon människas sjukvård via våra försäkringar. Jag vet att det är en utopi,men ändå så funderar jag.

Någon under förra århundradet fick jag förfrågan om jag ville jobba för facket. Vi behövde jobba för högre löner, sa dem. Javisst sa jag. Men jag svarade att det första jag ska jobba för var, att var och en skulle starta ett tionde givande till någon kyrka eller biståndsorganisation. Jag blev aldrig invald!!

Jag vet inte i nuläget hur det gått för Cleopa. Är han blind eller inte? Vågar jag ringa och fråga eller ska jag vänta? Jag skäms över mig själv. Men så är det många gånger att vara utskickad. Jag räcker inte till för det jag ser och upplever. Bed för honom och för mig..

MUNGU AWE PAMOJA NANYI.

 

Mwalimu Ulf

Fredy

Hej Vänner                                            250619   Dodoma,Tanzania.

pendaeli 020

Fredy är 16 år gammal och vet om att han är döende. Hans äldre bror dog i 15 års ålder och lillebrorsan vet vi inte ännu om han också är drabbad. För Fredy och brodern Frank började sjukdom vid tretton års ålder. Sjukdomen heter Duchennes muskeldystrofi och är ärftligt och drabbar nästan bara pojkar. I ett papper som handlar om drabbade på den afrikanska kontinenten står det att medellivslängden är 18 år!!!

Fredy går i tvåan på gymnasiet och får skjuts dit på en motorcykel – om någon sitter bakom och håller i honom. Han klarar inte att sitta upp utan stöd och kan absolut inte stå upp. Nu har han fått en rullstol av mig så att hans kamrater, som alltid finns vid hans sida, kan köra runt med honom i omgivningen.

Än så länge klarar han att fatta pennan,men inte så länge till. Han säger själv att han har sett en stor försämring bara detta året. “Jag kämpar så länge som jag orkar kämpa,sedan får andra kämpa för mig”,sa han igår när jag levererade rullstolen.

Bed för Fredy och hans föräldrar och hans lillebror, som vi inte vet något om ännu. “Du kommer väl på min begravning?” frågade han igår.

MUNGU AWE PAMOJA NANYI.

Mwalimu Ulf

Jag är förälskad.

Hej Vänner.                                   250619   Dodoma,Tanzania.

Ni kanske vet hur det känns. Det sa klick, menade kungen när han träffade sin tilltänkta. Nu är det en ganska så omöjlig förälskelse och troligen också enkelriktad. Men ändå.
Hon heter Pendaeli och är bara 8 år gammal. Jag har träffat henne för något år sedan när hon vara sjuk. Nu har hon kommit hit för samma problem som då. Jag trodde – och tror fortfarande – att det är lepra/spetälska,men det tror inte läkaren. Han säger att det är en svår svampsjukdom. Kanske det. Men jag tyckte i alla fall att de skulle ta ett prov på hennes infekterade tå och skicka för undersökning.Men inte ens det gjorde de. Så de är nog ganska säkra på att det inte är lepra.

pendaeli 024

På höger fot har redan lilltån ruttnat och fallit av och nu hänger ringtån bara i en tunn tråd. På vänster fot har hon ett stort och DJUPT sår på stortån. Är detta en svampsjukdom verkligen? Jag har bara träffat en person tidigare med lepra,men ändå?

pendaeli 025pendaeli 026

Tyvärr är fotografierna dåliga. Men på stortån är såret en centimeter djupt. Hon har idag svårt att gå,men kämpar ändå. Pendaeli går i ettan i grundskolan och hennes mamma hjälper henne varje dag till skolan.

I dessa situationer frågar jag mig alltid – var i hela fridens finns papporna? Inte där barnet är i alla fall. Många av dem är ena riktiga………(inte så roligt kanske att skriva det jag tänker).

Bed för Pendaeli och hennes mamma … och pappan också,var han nu än är.

MUNGU AWE PAMOJA NANYI.

Mwalimu Ulf

Barnens dag i Afrika

Hej Vänner.                               220619    Dodoma,Tanzania.

Den 16/6 varje år är det Barnens Dag i Afrika. På vissa håll firas det stort,men på de flesta platser är det ganska så tyst. I Tanzania uppmärksammas det och jag uppfattar att det blir större och större för varje år,även om mycket finns kvar att göra. Och tyvärr är det nog mest i städerna där det händer saker.

I vårt stift startade vi andra genomläsningen av Barnkonventionens artiklar. Vi gjorde det för kanske fem år sedan och gör det nu igen. Det betyder att alla församlingar och predikoplatser läste första artikeln i söndags och sedan ska en artikel läsas varje söndag framöver. Vissa artiklar kommer att ägnas mer uppmärksamhet åt, genom att vi från stiftskontoret skickar ut frågor och hjälp med diskussionsfrågor att ta upp. I samband med gudstjänsten eller efteråt.

Förra gången vi gjorde detta, var det mycket knorrande i leden:behövs detta?vad är detta för något?varje söndag?skulle barn ha rättigheter? osv. Denna gången vet folk att Barnkonventionen är upptaget i våra nya riktlinjer för stiftet och det finns idag ett klart mer öppet sinne för dessa frågor än tidigare. Och i och med att vi gör det simultant i hela stiftet,får det stor genomslagskraft i våra led.

Själv var jag i Msalato lilla församling strax utanför stan och firade med barnen där. Samtidigt tittade jag på deras nymålade förskola och barnen var minst sagt stolta över hur den idag lyser ut sitt budskap lång väg:HÄR ÄR DET EN SKOLA! Härligt.juni 2019 011

MUNGU AWE PAMOJA NANYI.

Mwalimu Ulf

Från gammalt till nytt.

Hej Vänner.                                         020619    Dodoma

Miljömedvetandet kommer hit också och ger utmaningar till Sverige, bland annat. Sedan igår, den 1/6, är det förbjudet att använda plastpåsar i Tanzania. Vi ha vant oss vid att när vi går och handlar – på marknader eller i affärer – har vi fått varorna i en plastkasse,eller rambo som de oftast kallats. Men nu är det nya tankar på gång. Många varor i affärerna är ju fortfarande inslagna i plast och det är tillåtet,men inte de större kassarna för att bära hem varorna i. Vi får tänka nytt. Det har kommit papperspåsar/kassar som man får köpa i affärerna,så alternativ har tagits fram. Dryga böter väntas för den som fortfarande använder plastkassarna – böter på 50 000 shilling.

msalato,nya påsar juni 2019 037

Här ser ni min Ezekieli som visar upp en gammal gul plastpåse och en ny papperspåse i grönt.

Varför kan inte Sverige förbjuda plastpåsarna? Vi pratar gärna om de stora frågorna hemma i Sverige,men när det kommer till det som är oss nära in på livet tvekar vi.

Varför heter plastkassarna rambo? Jo, när vi började att få dessa kassar i affärerna, så fanns det en bild på filmhjälten Rambo på utsidan och därför bad man om en rambo när man handlat. Och namnet blev kvar som ett varunamn. Så även om det idag är papperskassar så hörde jag igår i affären, att en kvinna bad om en rambo – alltså en kasse.

MUNGU AWE PAMOJA NANYI.

Mwalimu Ulf