..fortsättningen kommer här.

Hej vänner                                   121016   Dodoma

Som ni vet är inte datorn och jag de bästa vänner.Igår skickades bara hälften av det jag skrev.Varför??

Samtidigt med att Bartolomayo har kommit in på universitetet har vi haft tre mycket tuffa veckor.Hans mamma Nemblis är mycket svårt sjuk.En knytnävsstor svullnad opererades bort för tre veckor sedan och efter två dagar ytterligare en.En svullnad har man hittat i ena lungan som fortfarande är kvar.Sedan första operationen är hon inte kontaktbar och kan inte äta utan sondmatas.Prover togs på svullnaden och det visade sig att det inte är cancer.Men vad är det då?Bartolomayo har funnits vid hennes sida hela tiden.Han har pratat med henne,han har sjungit för henne,han har tvätta henne,han har kliat henne på ryggen, som han vet att hon tycker om.All kraft har gått till att ta hand om mamma.

Läkarna har gjort allt som står i deras kraft och i lördags sa de slutligen att ni kan ta hem henne så att hon får uppleva sina sista dagar vid hemmets härd.Vi gjorde iordning min bil och la en luftmadrass längst bak där hon kunde ligga.

Väl framme – klockan 22.30 – bröt kaoset ut.När vi öppnade dörrarna bak och ljuset lyste på henne trodde alla att hon var död.En av sönerna pandishade mori.Det innebär att när känslorna blir för stora,för många,för ja vad som helst då får man något som ser ut som ett epileptiskt anfall,men betydligt mer fysiskt.Vederbörande sparkar och slår vilt omkring sig och det kan vara farlig för honom själv och för omgivningen.Sex av oss fick hålla i honom under cirka tio minuter innan han lugnade ner sig.Till slut förstod alla att hon fortfarande levde och man började att förbereda för nattens vila.Andra unga män pandishade också mori under natten så någon vila blev det inte.Detta är ju något som är vanligt i deras kultur och alla vet vad som ska göras när det händer.Jag har nu varit med om det många gånger och skräms inte av det.Det är deras sätt att ta hand om känslorna och det är ett för dem accepterat sätt även om det för andra kan kännas obehagligt.

Bartolomayo kunde nu vila.Han och jag hade tagit alla besluten på sjukhuset om vad som skulle göras – tillsammans med läkaren givetvis -men nu tog andra över.Han fick nu vara en av alla andra runt mamma.Men, oj vad vi gråtit han och jag.

Idag samlas hela församlingen på Bartolomayos bosättning för att be.Be för mamma Nemblis,för Bartolomayo,för pappa Paulo och för alla alla andra.Bed tillsammans med oss.

MUNGU AWE PAMOJA NANYI.

Mwalimu Ulf

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s