Hjälp – mina öron!

Idag har Evalotta fått den stora äran att vara spökskrivare på Ulfs blogg. Jag har bytt studieort under tre månader och sen en vecka tillbaka är jag boende i Dodoma. Tillsammans med Ulf och hans familj får jag glädjen att upptäcka ny saker i detta fascinerande land, samtidigt som jag fördjupar mig i Guds levande ord.

I går morse kom Ulf farande med sin bil till Iringa Road för att hämta upp mig. Vi ska på gudstjänst i Mtanana. I bilen fanns 16 söndagsklädda massajbarn från Ulfs andra hus och en ytterligare en präst. Vi var alltså 19 stycken och allt är som det brukar vara i Tanzania. Finns det hjärterum så finns det stjärterum! Döm om min förvåning när jag ser att prästen som sitter inklämd mellan ett gäng förväntansfulla barn är Josef Shakato från Mpwapwa. Han fick för ett par år sedan en kraftig stroke men han har återhämtat sig oerhört bra. Det är han som ska predika idag. Han vill sända en speciell hälsning till Elisabeth Wagersten och Matilda Öberg, som under sitt år på Glimåkra folkhögskola bodde granne med Josef och hans familj.

Vi anländer lite sent till gudstjänsten men vad gör det. Evangelisten Sostenes bjuder in oss i sitt hus, för det finns alltid tid till en kopp sött te och välstekta leverbitar att smörja kråset med. Kyrkan är full av söndagsskolebarn med deras föräldrar. Jag förstår att vårt besök är efterlängtat och viktigt. Bland gästerna finns ordföranden för området samt en muslimsk ledare för byn, som efter gudstjänsten tackar för att fick vara med och uppleva en kristen gudstjänst. Han lärde sig något av vårt sätt att fira gudstjänst, uttryckte han sig efteråt.

Gudstjänsten inleds med att kvinnokören från wagogofolket dansar fram och några av dem har enormt stora trummor hängande över axlarna. Deras sång börjar tyst och försiktigt men efter en stund börjar de slå på trummorna. Jag blir helt fascinerad. Vilken rytm, vilken kraft, vilken inlevelse. Det är mycket vacker i all sin vildhet. Jag älskar det! När kvinnorna har avslutat sin sång med en explosion av trumslag, så inleder evangelisten gudstjänsten. Efter en stund är det dags för “våra” massajbarn att sjunga två sånger på sitt stamspråk. Jag börjar nästan gråta. Dessa 16 barn sjunger med en sådan stolthet som bara massajer kan göra. De blir hedrade av några kvinnor från kvinnokören som dansande kommer fram, svängande med sina näsdukar över barnens huvuden och “joddlar” på det typiskt tanzaniska sättet. Fyra sånger har dem övat in och de sjunger så det dånar i hela kyrkan. Vi får även lyssna till predikoplatsens egna söndagsskolebarn som sjunger en sång om bön och de visar med hela kroppen att det är viktigt med bön till vår Herre.

Ulf är som vanligt i tagen. Han lär oss en ny sång på swahili men också på teckenspråk. Både vuxna och barn “sjunger” till Herrens ära under absolut tystnad. Men det som drar till sig mest blickar är en stor påse som ligger bredvid Ulf. Det är visst lite gotter i den och när gudstjänsten är slut får varje barn ta var sin kola. Vilken lycka!

Nu är vi hungriga efter att gudstjänsten varat i tre timmar. Vi bjuds på god tanzanisk mat med ris, getkött, bönor och någon grön röra. Mums! Det blir lite förvirrat när jag ber om ett eget glas att dricka vatten ur. Tydligen så delar gästerna på två glas men jag vill gärna ha ett eget. Innan vi börjar vår resa tillbaka till Dodoma vill evangelisten att vi ska besöka en familj, där mannen i huset har fått en stroke. Vi hoppar in i bilen och kör till familjen. Vi bjuds in i rummet och prästen Josef läser ett bibelord och jag får den stora äran att be för mannen och hans familj. Här sitt vi tillsammans med syskon i Herren, både unga och gamla, och tillber Han som är hela världens Herren. Det är stort att få vara med och sprida hopp och mod till en familj som har drabbats hårt.

Resan till Dodoma tar ungefär en och en halv timme i bilen och det är nu jag tror att mina öron ska trilla av eller att jag i alla fall ska bli döv. Med 16 övertrötta barn i bilen som älskar att sjunga och de sjunger högt, så känns det som om jag har en megafon framför mitt öra. En av flickorna känner på mitt hår samtidigt som hon och alla de andra sjunger för full hals. Hjälp-mina öron!

En fantastisk dag som Herren har gett oss är snart till ända. Tänk att jag får vara med! Att tillsammans med syskon i ett främmande land få skratta, sjunga och tillbe Jesus är nåd utöver nåd. Vi är olika men ändå lika. Innan vi lämnade Mtanana så gungade vi gungbräda med barnen och då passade några av dem på att känna på mitt vita skinn (som på vissa dela av kroppen börjar bli rosa av solskenet ) och mina konstiga naglar. Vi har olika skinn men annars är vi precis likadana. Vi skrattar, gråter och behöver mycket kärlek oavsett om vårt skinn är vitt eller mörkt. Detta blir jag alltid påmind om när jag är i Tanzania och även en sådan här dag som denna.

MUNGU AWE PAMOJA NANYI.

Evalotta Kjellberg

P.S. Detta skrevs för en vecka sedan och vi planerade då att skicka några fotografier också,men det har vi inte lyckats att lägga in. Så idag får ni vara utan ett foto.D.S.

 

 

 

Detta var en liten hälsning från spökskrivaren Evalotta Kjellberg

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s