God Jul – trots allt.

Snön ligger inte vit på fur och gran och det är inte bara tomten som är vaken. Stackarn. Han måste ha blivit alldeles förvirrad detta år av annorlundaskap. Men livets grundpelare är inte förvirrat. Jesus Krist är född i ett stall i Bethlehem. Det lyser som en evighetstext i coronamörkret. Och det är HÄRLIGT!!

Hur har mitt år då varit? Då när jag liksom försvann ut ur etervärlden? Eller heter det cybervärlden?

Jag sitter nu hemma i Värmland och försöker vara pensionär. Jag skulle ju vara det på halvtid och halvtid jobba som informatör under hösten. Informationen fick läggas på webbsidor och andra svårflörtade sidor – i alla fall för mig – och jag fick inte träffa folk. Trist. Det blev två fantastiska resor uppe i norr, sedan blev allt struket ur min almanacka. Och jag som hade längtat så, efter att få resa runt och berätta om mitt, för mig, nästan obegripligt rika liv.

I juni sa jag till ledningen på stiftskontoret, att jag vill INTE veta av en massa avtackningar. Det planerades in i katedralen och på stiftkontoret och en dag ute hos massajerna. Det lät ju bra. Men istället blev det 27 dagar med olika avtackningar. 27 dagar som ledde till 7 extra kilon att bära på.

Men nu är jag i Värmland och det är ju också en favoritplats för mig.

Jag flyttade till Lars Lerins födelseort Munkfors, men blev inte kvar där så länge. Detta berodde inte på Lars Lerins frånvarao i bygden utan på att jag fick en bra lägenhet i Kristinehamn, ovanpå EFS kyrkan i stan. En gammal lägenhet med gamla tiders charm. Där kommer jag att trivas bra. Den tid jag bor där vill säga. Tanken är ju att jag även ska bo hemma i Dodoma halva året.

Detta är huset jag bodde i under Munkforstiden, som blev kanske en månad. Att fotografierna har olika storlekar beror inte på mig, utan på att datorn vill ha det så. Och jag kan INTE ändra på detta. Datorn styr mig just nu, kan jag säga.

Jag har under hösten åtskilliga gånger frågat mig – Var höra jag hemma? Och svaret kommer i nästa avsnitt, som man säger i många TV-program. Nek då, det kommer här. Just nu – och nästa år -får Sverige en chans att visa upp sig från sin bästa sida, sedan bestämmer jag var min huvudbosättning blir. Dodoma drar väldigt mycket känslomässigt eftersom det är där jag har mina barn. Men praktiskt, hälsomässigt borde jag kanske bosätta mig här i Värmland. Till exempel. Här finns snart vaccin mot corona för alla som vill, men när får vi ner det till Tanzania? Och om vi får det, vem kommer det att finnas för? Mina barn är splittrade. Några säger, Ulf kom ner hit till oss, här finns knappt någon corona. Andra säger, Ulf kom inte ner hit. Här finns absolut ingen bot att få.

Men nu åker jag i alla fall. Den 20:de januari åker jag ner i tre månader och kommer då att fortsätta jobba med barnkonventionsfrågorna. Det var detta ämne som jag tyckte att jag inte var riktigt klar med. Detta beror delvis på att hon som jag har jobbat tillsammans med, dog mycket hastigt och måste då hittat en ny partner som fortsätter detta arbetet.

Nu kom en räddare och ändrade storleken på bilderna, så det är inte längre frimärksstora. Nu skriver jag inte mer för idag, eftersom det nu stundar långpromenader för att ändar midjemåttet som åstadkoms igår. Samma sak varje år. Att vi aldrig lär oss?
Jag är på banan igen.

God Fortsättning önskar Mwalimu Ulf

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s