Får en missionär hata?

Hej vänner. 280921 Dodoma

Som jag skrev får ni bli lyssnare. Det blir till er jag vänder mig, för att bearbeta detta.

I mörkret under natten fördelade vi arbetet som måste göras. Klockan 05.00 for en del till sjukhuset för att göra ren kroppen och andra for till vårt andra hus här i stan där Yohanas mamma fanns. För dessa två grupper blev mötena mycket svåra. Hans mamma och de andra kvinnorna som fanns där i huset skrek rakt ut i kanske två timmar. Och grät grät grät.

De som for till sjukhuset fick se en svårt sargad kropp som de skulle tvätta ren. De bär på mycket svåra minnesbilder, som de har fått prata ut om.

Själv blev jag kvar hemma för att börja ringa runt till folk och tala om vad som hänt. Vice biskopen lovad att komma hem till oss kl.11.00 för att leda en avskedsstund för de som fanns här i stan.

Några hade också farit iväg för att köpa en kista. Det blev en fin kista i Yohanas favoritfärg – ljusblå.

Jag ringde också in några kvinnor som kom hit och började laga mat till de som skulle komma. Jag gjorde inget annat än att dirigera folk till olika arbeten.

De som skickats iväg på olika uppgifter började komma tillbaka och klockan elva kunde vi starta. Då hade cirka 150 personer kommit. Kistan ställdes inne på min veranda där alla som ville och orkade fick ta ett sista avsked av Yohana. Det var ett grått och skrapat ansikte vi mötte, men visst var det våran Yohana. Där brast det för mig, men mina söner fanns bredvid mig och höll om mig.

Vi som sedan skulle följa med ut till Chitego fick äta först och sedan fick alla andra mat. Många var kvar långt in på kvällen. Mathayo och de två minsta blev kvar i huset.

Klockan tre på eftermiddagen var vi ute i Yohanas bosättning där oerhört många människor hade samlats. Det var nog den största samlingen jag sett därute. En tribut till denne så av alla älskade person. Yohana var ju snäll, men aldrig menlös. En person med en aldrig sinande kärlek till medmänniskorna, speciellt barnen. Jag vet. Man säger nog så om många direkt efter dödsfallet, men i hans fall var det ett personligt drag , som nog alla ni som varit här och träffat honom kan intyga.

Vi hade farit ut med en buss och två Landcruisers så vi var ganska många från stan som kom. Väl där ute hade jag ingen uppgift – jag bara fanns till. Massor av människor kom och klappade om mig och jag fick massor av kramar – bara av männen. Men inga massajkvinnor. När det är ett dödsfall så finns de bara i bakgrunden. Wagogokvinnorna finns med hela tiden dock. Massajkvinnorna gråter, skriker ut sin sorg, men vill inte finnas med. Jag fick dock krama om Yohanas mamma och hans hustru. Jag fick också i uppgift att under en kort stund bära runt på dottern Nina.

På massajiskt vis tog de närmaste avsked av vid Yohanas kista. Bara de närmaste – i detta fall männen. Jag räknas till en av dem och var också med i detta.

Sedan gick vi i procession ut till den grävda graven, som denna gång inte var inne på bosättningen utan ute på byns kyrkogård.

“Av jord är du kommen….”. Det är definitiva ord. Ingen återvändo.

Denna stunden gick mot sitt slut och vi skulle fara tillbaka till stan. Då ser jag Yohanas vision för sin mamma. Han hade börjat att bygga ett MYCKET fint hus till sin mamma. Men det hann inte bli färdigt. Och detta hade han fixat med själv. Han hade odlat, han hade gjort business med getter för att kunna bygga detta till sin mamma. Oj vad stolt jag var att jag fått vara med att uppfostra denna kille. Han kom ju under mina vingar när han gick ut ur grundskolan då hans pappa sa att han inte fick fortsätta i skolan. Jag satte honom i skolan ändå och när det väl var gjort fick vi pappans välsignelse också.

I bussen hem till Dodoma fick jag sitta för mig själv. Alla såg att jag ville vara ensam med alla mina känslor.

Väl hemma fick jag säga farväl till de sista gästerna som var kvar i huset ända sedan förmiddagens avskedsstund, men från halv tio var det bara vi i familjen kvar. Förutom de som var kvar ute i Chitego. Sairo hade då också kommit hem från Iringa och sörjde tillsammans med oss.

Jag hamnade till slut i säng, men kunde inte sova trots att jag var väldigt trött. Det blev mycket funderingar över Psalm 23 – Herren är min Herde. Jag läste den på ett helt nytt sätt. Jag har nog aldrig varit i sån nöd tidigare när jag läst den.

Tack för att ni läser. För varje ord som skrivs ner, troligen ganska rörigt, leder mig ut ur dödsskuggans dal. Tack för att ni finns.

MUNGU AWE PAMOJA NANYI.

Mwalimu Ulf

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s