Får en missionär hata. Slutet – kanske.

Hej vänner. 290921 Dodoma

Det är bara tre veckor sedan som jag läste Eyvind Skeies bok “Sommarlandet” som är en tröstebok till en far som förlorar sin dotter. Det handlar mycket om “Han Som Alltid Väntar.” Det är han som säger välkommen när alla andra måste ta farväl. Jag vill så gärna ta till mig detta, men än så länge orkar jag inte. Men det kommer att gå. Det måste gå.

Söndagen blev en dag i dimma. Sairo var ju hemma och många av hans döva kompisar kom hit och stannade nästan hela dagen. Att bli tröstad på teckenspråket var mycket speciellt. Jag har svårt med de talade orden än så länge, men tecknen gick mycket lättare och trösten gick in i min själ verkligen. Hannes och dottern Ingrid kom hit med den bil jag ska få använda under denna perioden jag är här. Carl och Marita strålade in från norr och det blev en svenskstund. Och det är de värsta just nu. Stort stort tack för att det passade så att ni kunde komma hit.

Sedan kom massor av mina gamla elever som jag undervisat i olika skolor här i stan.

Dagen gick mot sitt slut och min son Loti och Yohanas kamrat Albert kom från Chitego. Det finns ju alltid plats i mitt hus, så det blev en fin avslutning på dagen.

På måndag kom så Bartolomayo och Saidi tillbaka också, så familjen börjar bli samlad igen. Yohanas broder Samweli stannade dock kvar för att vara stöd till deras mamma och Yohanas fru. Han själv mår också väldigt dåligt, men han kämpar med att stötta sina föräldrar nu.

Förhållandet mellan Yohana och hans pappa var bra. De kunde reda ut det hela som hände några veckor tidigare, när Yohana anmälde sin far för att han godkänt könsstympning av två flickor. Yohana sa själv att “pappa har förstått mig och mitt handlande gällande könsstympningen”. Det var utrett mellan dem. Det fanns dock andra som hävdade att Yohana hade inte visat vederbörlig respekt inför deras kultur. Yohana var inte rädd för en förbannelse. Han sa flera gånger “Jag tror inte på detta”.

En vecka innan olycka lär en gammal man därute sagt att, han drömt att Yohana skulle bli påkörd. Nu blev det så och många har vänt sig till den gamle mannen och även anklagat honom för hans förutsägelse. Yohana trodde inte på det och inte jag heller, men vad hjälper det oss idag. Om ni visste vad jag har försökt – under många år – att förstå människors tankar här i landet och då speciellt massajernas. Som den gamle Sekeroti sa en gång; Vi tror på kärlekens Gud, men vi vet också att ondskans makt finns runt omkring oss också. För mig var detta en olycka och inget mer. Men vad är det för dem? Vad tror Yohanas far om detta? Han la ingen förbannelse, men gjorde någon annan det? Någon annan som tror på detta.

Imorse hade vi en morgonbön på jobbet där Yohana jobbade. För att ge styrka till de som jobbar kvar där. Det var mycket svårt för mig. Varje hörn, varje sak, varje person som vi träffade var ju en del av hans historia. Jag fick också träffa han som tog Yohana till sjukhuset. Men jag orkade inte idag höra hans berättelse. Det får bli senare. För jag vill höra allt med hans ord. När jag är redo för det.

Är jag redo nu? Är jag färdig? Långt ifrån, men en bit på väg i alla fall.

Jag vet att några av er har skrivit kommentarer, men de har inte kommit fram till mig. Vill ni skriva , så använd istället min mail.

Imorgon skickar jag fotografier till er.

MUNGU AWE PAMOJA NANYI.

Mwalimu Ulf

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s